Dagbok Under våren och hösten 2004 har filmaren Hans Östbom tillsammans med fotografen Anders Sjöberg tillbringat 17 ( oftast) mycket kalla dygn i Sareks nationalpark för att filma Rapa i hennes naturliga miljö. De har haft närkontakt med den oerhört vaksamma björnen vid endast två tillfällen. Här öppnar Hans sin egen dagbok, för att vi bättre ska förstå vad det egentligen handlar om att filma vild björn i Sarek. 2004-10-04 Måndag Senhöst Rapaselet. Fjällbjörkarna står kala och sluttningarna skiftar i gult och mörkbrunt. Bara kråkbärsriset står grönt. I skugglägena är småtjärnar och bäckar frusna. Stuorskårki och Låddepaktes branter står mörkt lila i det bleka höstljuset. Vi slår läger vid en liten tjärn på sydsluttningen ovanför Rapaälven. Någonstans ovanför oss, på kanten till nysnön, går Rapa. Vi har fem dagar på oss i tystnaden, innan helikoptern återigen slår sönder friden häruppe och hämtar ner oss till den andra världen. En stor "Sarvas" rentjur med bjällra fattar tycke för vårt läger och blir vår vakthund några dar. Med hornen tryvker den ner mig i marken när jag försöker köra bort den. På morgnarna ligger den och tuggar mitt framför tältöppningen. När vi går iväg för att spana följer den oss tätt i hasorna. Om den tyr sig till oss för att det björn i närheten får vi aldrig veta. Flera björnar rör sig i området och den stora rentjuren blir ibland stående och ser ut mot något vi inte kan se vad det är. Vi pejlar Rapa flera dar, men hon gäckar oss. Någonstans ovanför oss, ibland väster om vårt läger rör hon sig. Vi spanar timmar och dagar för att lokalisera henne men går helt bet. Vi ger oss iväg för att aktivt söka. Terrängen är brant. En djup ravin med dånande glaciärvatten hindrar oss, men vi hittar en passage och kommer upp på en platå med små kullar. Från tältet har vi sett dalar med grönt kråkbärsris här. Någonstans i området finns Rapa, ätande på blåbär och kråkbär för att bli tjock o fet inför vinterns svält. Vi rör oss fem sex kilometer upp längs sluttningen ovanför Rapaselet. Signalen från björnhonan är hela tiden framför oss, men växlar i styrka. Varje krön smyger vi försiktigt över och spanar av terrängen framför. Plötsligt tar Anders ett kraftigt tag i armen på mig. Vi stelnar i steget. Sjunker sakta ner i riset. Knappt hundra meter framför oss, i en liten sänka med en bäck, går en björn med bred bak och huvudet slängande fram och tillbaka i bärriset. Det är Rapa; signalen är stark och när hon vänder sidan till syns inbuktningen av det kraftiga halsbandet av läder, där sändaren sitter. Vi ålar och kryper bort i skydd av ett videkratt och får upp stativet. Rapa betar sig sakta bort ifrån oss. Hon är ensam. Någon gång under försommaren miste hon sin unge. Hon har setts några gånger med en björnhanne och förmodligen parat sig igen, men nu innan hon går i ide är hon ensam igen. Jag jobbar på för att få bilder på den betande björnen men avståndet blir hela tiden längre ochför långt för bli riktigt bra. Anders blir kvar för att hålla björnkontakte visuellt och med mig på komradio, medan jag hukande småspringer en halvcirkel runt en kulle för att komma i håll på Rapa snett framifrån. Vilket läge jag kommer att få. Björnhonan snett framifrån i fint sidoljus rakt mot mig, upp längs sluttningen med Rapadalen i fonden! Ett ljud växer i luften. Det är overkligt. En stor helikopter kommer dånande rakt över och försvinner vidare västerut, in mellan branterna. Jag smyger fram bakom några block för att se om Rapa finns kvar nere i den lilla dalen. Tomt ! Det knastrar till i komradion. Anders meddelar att Rapa ställde sig på bakbenen och lystrade, långt innan han hörde något. Sedan kastade hon sig utför sluttningen i rasande fart och försvann i björkskogen, när helikoptern dånade över. Vi står snopna kvar och begrundar vår otur. Får i oss lite mat och påbörjar en tung och besvärlig vandring tillbaka mot tälten. Sista kilometrarna är det kolsvart, midjehögt vide med smältsnö och vi ångrar bittert att vi inte tände en lampa vid tälten för att lättare hitta tillbaka. Vi flyttar lägret en mil upp i dalen, ifall Rapa drar sig västerut, men Rapa håller sig undan nu och vi får nöja oss med en vacker stjärnhimmel, kalla nätter och några ståtliga älgtjurar, de dagar som återstår av denna vistelse. Topp 2004-05-21 Fredag Klar morgon, snabb packning. Vadar över Sarvesjåkkå en bit ner. På med snöskor och tung gång snett upp genom videt o över snöfält på den andra, sydöstra sidan av Sarvesvagge. Strategi: ingen signal från tältet; pejla från andra sidan mot Tielmasluttningen ovanför Rapaselet. Efter några kilometer får vi en svag men allt starkare signal. Rapa är nära, men i skugga från vår position nere vid tältet. En brant fjällkant stupar rakt ner och bildar ett hörn i dalen. Bakom "hörnet" finns Rapa med unge, men var och hur långt bort. I kikarna väljer vi ut en liten kulle någon halvmil bort, med fjällbjörkar och en sten där vi kan sitta i lä. Det tar oss två timmar, med snöskor över blötsörjiga snöfält och småbäckar att nå dit. Blöta av svett gör vi ett spaningsläger, så gott det går i lä för den fuktigt bitande och nollgradiga vinden. Pejlsignalen svag men stadigt i samma riktning. Thielmasluttningen på en dryg kilometers håll, mittemot oss är oländig. Branta raviner med tjocka snöfält som oregelbundna streck rakt ner mot dalbotten. Stora stenblock och klippor, här och där en tuss med fjällbjörk. Längst upp en rasbrant med lodrät klippvägg ovanför. Rapa kan vara var som helst här, med en kilometers radie åt vaarje håll, enligt pejlen. Troligast ligger hon under någonstans med sin unge. Signalen borde annars vara starkare, på det här avståndet. Timmarna går och vi spanar frenetiskt av fjällsidan mittemot oss. Jag sveper metodiskt sakta med min gamla Zeiss 8X40, sluttningen upp och ner, fram och tillbaka. Ingenting. Vi turas om, kokar kaffe, mat, mera kaffe, limpmackor och tjocka skivor älgkött. Mörk choklad o nötter. Ingen svält på den här sidan av dalen. Men på den andra? Varken tub eller handkikare ger något svar på många timmar. Kallt, blött och hopplöst; när ger man upp? Bara som en självklarhet finns dom bara där. Uppgivet slog jag återigen ett öga i okularet på tuben och; Ungen kommer farande uppifrån på en snöfläck rakt in i kikarbilden. Rapa efter med långa skutt utför, så snön sprutar om ramarna. Ungen åker kana med utsträckta ben och far in bakom ett stort stenblock som det växer björkar ovanpå. Honan försvinner också. Anders tittar på mig, han har också sett! Humöret är på topp igen. Nu vet vi i alla fall var vi har dom. Det tar ytterligare nästan två timmar innan de visar sig igen. Men då är det uppenbarligen dags för avfärd. Honan går upp på det stora blocket och spanar av dalen. Vädrar med nosen mot vinden, vänder sig om och tar sig försiktigt över en brant snöravin. Ungen hasar efter. Som i ett panorama går björnarna sedan horisontellt längs sluttningen mittemot oss. Med långa telet på kameran kan jag låta bandet rulla och följa deras vandring i nästan två timmar. Honan vädrar och ställer sig kort på bakbenen. Byter riktning, går in under en kant. Börjar gräva och rota i snö och gammalt gräs. Hon får upp något och börjar slita och dra i det. Äter och tuggar. Troligen ett kadaver efter något djur som ramlat ner långt uppifrån branten och blivit kvar. Ungen far omkring som ett nystan och leker. Kadaver är inget för den. Upp och ner i fjällbjörkarna, hänger ibland i ena ramen och släpper sig rätt ner i backen. Klättrar upp på en sten och hoppar över till ryggen på mamman, som inte reagerar. Äntligen mat efter lång vinters svält. Rapa vandrar målmedvetet på. Sextio sjuttio kilo avmagrad, vintersvulten och diande björnmamma. Tre fyra kilo trygg björnunge, glatt skuttande och undersökande allt runt mamman under vandringen. Björnarna passerar ett snöfält. Ungen får syn på en ensam björk i kanten och far upp i den. Blir hängande med bara en tass i trädet längst upp, som för att visa mamma; kolla in vad duktig jag är. Rapa reser sig vid björken och greppar med ramarna om den smala björken. Klättrar målmedvetet men tungt, upp i den smala björken. Ungen far iväg ända upp i småkvistarna för att komma undan. Rapa sveper med framramarna efter ungen som lyckas hålla sig undan. Uppenbarligen vill hon inte att ungen skall klättra i träd, när dom är ute på vandring. Hon klättrar baklänges ner o vandrar vidare när hon ser att ungen också är på väg ner. Men när mamma går vidare, klättrar ungen upp igen. Rapa vänder sig om och får se ungen i trädet igen. Då blir det resolutare tag. Hon springer tillbaka och far upp i björken, slår efter ungen och på nosen ser vi att hon ryter kraftigt. Det har effekt på ungen som blir helt spak längst upp i björkkronan. Honan ger sig återigen ner och återupptar vandringen. Ungen hasar sig snabbt ner efter stammen och småspringer ikapp honan, som nu går allt fortare. På ett snöfält stannar Rapa plötsligt, väntar in ungen, slänger till med huvet och slår en kullerbytta i snön. Åker kana, ömsom på rygg, ömsom på mage och sida nerför det branta snöfältet. Ungen, vild av förtjusning, kastar sig efter. Åker ibland med på mamman, ibland springande, rullande bredvid. Efter några hundra meters snökana blir det stopp mot en grupp fjällbörkar. Rapa blir liggande några sekunder, ungen hinner ikapp och hoppar upp på mamma. Honan reser sig, ruskar lite på pälsen och fortsätter vandringen. Mot kvällningen tappar vi kontakten med björnarna som försvinner i en bäckravin längre västerut in i dalen. En halvtimme senare ser vi dem i god fart på väg rätt uppåt på ett stort snöfält. Hundratals meter högre upp går de över kanten upp på högplatåns vinter igen och är försvunna. Det är det sista vi ser av dem denna gång. De två återstående dagarna är pejlen tyst. Rapa har fört sin unge vidare. I säkerhet för hanar som kan döda hennes unge och svårförståeliga naturfilmare nere i dalen. Vi sitter stelfrusna, förstummade och stilla efter upplevelsen. Det blir en sen och besvärlig kvällsvandring på trilskande snöskor, tillbaka till tältet. Men vad gör det, när två timmar av ett björnliv fastnat på tapen. Tack Rapa för den stunden! Topp 2004-05-20 Torsdag Ingen bättring; sydväst och kraftiga blöta snöbyar. Svaga signaler nerifrån dalen. Rapa är i alla fall "inom håll". Det blir kojdag med pocketläsning och god mat. Mot kvällen klarnar det och vinden kallnar. Tältduken fryser till och frasar i vindbyarna. Rapa, var är du? Topp 2004-05-19 Onsdag morgon Horisontellt snödrev, minus fyra. Kvar i säcken tills hungern bara måste stillas och blåsan tömmas. Rapas sändare ger en position högt upp, men längre ner längs Sarvesvagge. Men, det enda man ser är en kompakt vägg av snödrev. Under dagen blir snön blöt, allt blir blött, ända in till sovsäcken. Vi tar oss ner längs dalen. I lä av en stor sten pejlar vi resten av dagen. Rapa rör sig sakta mot nordost, uppe i sluttningen. Vi ser ingenting. Helt plötsligt blir signalen svagare och upphör helt. Kartan ger oss svaret. Rapa har gått runt "hörnet", en brant vägg och hamnat i radioskugga för oss. Resultatlös dag ger planer för nästa, om vädret bättrar sig. Topp 2004-05-18 Tisdag morgon Ingen signal i Rapadalen!(Vid vinterns ide) Vi flyger vidare upp mot nordväst o sen vidare ner mot A´lgavagge och in i den dalen. Full vinter ännu, härinne i hjärtat av Sarek. Toppsnön vit så det gör ont i ögonen. Himlen klarblå. Ingen signal här heller, vart har "Rapa" tagit vägen. Vi tar Niejdariepvagge ner mot sydost, in i Sarvesvagge och österut längs den. På sydsidan av Thielma-massivet, i branten ner mot Sarvesvagge, hittar vi "Rapa" med hennes för året enda unge. Ett rakt och målmedvetet björnspår, med ett litet, kringelkrokande runt om, kommer över högfjällets snöfält och försvinner ner i sydsluttningens barmarksfläckar. Pejlsignalen piper till högt i lurarna när vi passerar över björnarna som ligger platt i videt, alldeles intill en stor sten. Topp 2004-05-18 Tisdag kväll Nio timmar har gått sedan helikopterljudet tonade ut ner genom Rapaselet. Vi turas om vid tuben, Anders å jag. Tält och mat gör tillvaron dräglig i snålblåsten från väst. Någonstans däruppe tjurar Rapa med sin unge. Pejlsignalen pekar obönhörligt upp mot platsen där vi såg henne från helikoptern, men inte en skymt. Tubkikarens zoomobjektiv är ställt i botten och vi turas om att hålla vakt. Handkikarna får titt som tätt svepa över fjällsidan, i fall att. Och tur är väl det, för helt plötsligt finns dom bara där. På en dryg kilometers håll rör sig den lilla björnfamiljen sakta upp mot krönet. Honan tungt målmedvetet, ungen skuttande omkring, som om allt var lek. Två timmar får vi, sedan är björnarna försvunna upp på fjällplatån igen. Majnattens halvskymning tonar in fjällen omkring oss. I sovsäckens mörker ligger de första minnesbilderna av Rapa och hennes unge kvar på näthinnan. En ger Rapa halvliggande på rygg med ungen diande på magen. Vilken början! Topp   • 2004-10-04 Måndag • 2004-05-21 Fredag • 2004-05-20 Torsdag • 2004-05-19 Onsdag morgon • 2004-05-18 Tisdag morgon • 2004-05-18 Tisdag kväll För mer information om projektet kontakta: Producent Dag Jonzon, dag.jonzon@dellarte.tv, 070-698 47 50

Webbplats producerad av Flatmate Web Agency